mevagodo

Litte deppad för ca en timme sedan. Om ni har vetskap om existentialsimens största filosof Jean-Paul Sartre och hans debutbok 'Äcklet' så kan man få en bild av hur jag mådde då. (Ingenting har något världe. Kan man kort sammanfatta det.) Men riktigt så illa var det inte.

Söker lägenheter nu. Frågan är om man ska göra ett sånt där knasigt val som jag brukar göra. Eller om man ska spela på säkrare kort.

Valet mellan vart jag ska bo är någonstans ute i skogen, där kollektivtrafiken är taskig och förbindelserna långa. Eller förorten, med bättre kollektivtrafik och närmare förbindelser. Om man skulle välja mellan dessa arguument så är det ju självklart förstnämnda som är det självklara valet. Men så fungerar inte jag. Utan jag krånglar till det mästa jag ska göra. Det jag brukar göra är det som ingen annan skulle göra. (De är ju korrumperade av välfärdssamhället (förnuftet)).

Visst skulle det vra skönt att bo mera naturnära, än i våldsamma förorten. Även om naturen må vara lockande, så döljer den förnuftets tillsägelser. Kolla på filmerna 'Eden Lake' eller 'Anichrist'. Fint i början. Sedan blir det blodigt allvar på att komma därifrån levande.

Förnuftet säger: eftersom jag inte orkar bry mig om att söka kunskap om byarna utanför komunen, så ska du inte chansa din jävla fitta! Men envisheten, den rena känslan säger att det är det okända som är det goda och naturliga.


Är bara glad över att inte hamna djupare i Äcklet igen. Har spenderat för mycket tid där ensam. Det leder inte till mycket kärlek.