Lifta och stadga sig
För nuvarande så bor jag i egen lägenhet med varken TV eller dator. Så uppdatering kommer i senare prioritet.
Spontana genen
Kände min spontana gen idag, under en promenad i vinter ovädret. Den sade åt mig att slänga upp tummen vid vägkanten, och sticka från stan. Helt utan plånbok eller andra assesoarer. Jag funderade och tvekade. Skuldkännslor som skolan, föräldrar och övriga värden pumpat in i mig började rationalisera i huvudet. "Det där klarar du alldrig, Vänta tills våren, fan vad oanstänigt". Det var t.o.m. svårt att bara lifta ner till stan på prov.
Tummen åkte upp i vilket fall. Tillsammans med världens leende på läppen. Det gick dåligt till en början. Så jag vandrade. Sedan var det ändå en som stannade! Killen hade sin son i baksätet. Så rädd var han ej för lifftare. Fast han blev förvånad när jag berättade att jag spontant bara liftade, och inte hade missat bussen som han trodde att jag gjort.
Den själviska genen
Rationaliseringens röst är för mig just nu Richard Dawkins teori om den "Själviska genen". Att vi ska överleva för att vi ska fotplanta oss och därmed överföra den själviska genen.
"Stanna kvar och överlev tills en hona med tillräklingt låg självkänsla väljer dig till befruktningskälla." Att jag ska stanna kvar i mitt trygga liv i en lägenhet. Och förslava mig med evig plåga i form av en individ jag inte har någon som helst kontroll eller makt över.
"Om du åker iväg unde 5år så har du lång tid att hitta många mammor till dina barn och fullgöra din plikt som man." Låter ju lite festigare. Men kan ändå innebära det där jävla ansvaret som pappa. Och jag kan ju inte skjuta ungen eller mamman. Fan att man ska vara mänsklig!
Vad tycker ni? Skulle ni lämna era trygga liv och lifta någon vecka, månad eller t.o.m. något år?
